Beijing, here I come!
Ja nu är de packat och klart, imorgon stiger jag upp kl: 05:00 för att ta mig till flyget som går till Beijing och ett mycket kärt återseende efter 3,5 månader! Dagen har gått i pluggandets tecken.
Måste säga att våran nuvarande praktikplats är rätt givande teoretiskt. Varje dag lär jag mig nya intressanta saker!
Idag var det dock en händelse på sjukhuset som verkligen tar priset !
I anslutning till intensivvårdsavdelningen där vi praktiserar finns en operationsavdelning, mycket normalt.
Efter dagens avslutade pass på sjukhuset och vi är på väg hem står jag och väntar på Hanna mellan svängdörrarna till operationsavdelningen och väntrummet som är bakom stängda dörrar med massor av anhöriga som spänt väntar på besked. Nåväl, medan jag står där kommer en svettig kirurg ut från operation.
Han kanske måste gå på toa tänkte jag... Men NEJ.. Han fortsätter mot väntrummet. Då ska han ge besked nu tänkte jag, också helt normalt... ända tills jag ser att han bär på en påse med blodiga händer och armar...
Han öppnar dörrarna till väntrummet där 10 spända ansikten trängs, sedan lägger kirurgen ut sitt patologiska fynd på golvet (något av människokroppens större organ), pekar och gojjsar runt lite med foten i organet & alla anhöriga nickar och inspekterar. Sedan lägger han tillbaka organet i påsen och knallar tillbaka till operation...
Mycket annorlunda !
Uppdaterar bloggen efter helgens bravader i Beijing!
Kram M
Solen tittar fram igen
Nu är vädergudarna på bättre humör för nu skiner solen, himlen är blå och temperaturen mitt på dagen ligger runt 20 grader, där den ska vara här i den eviga vårens stad.
Dagen har jag tillägnat praktiken och C-uppsatsen, så mycket mer hinns tyvärr inte med just nu. Har även förberett lite inför min älskade syster och hennes kille Mattias ankomst. I övermorgon flyger jag till Beijing för att träffa dem, det ska bli obeskrivligt skoj. Praktiken går bra, har idag lärt mig mäta det centrala ventrycket i en CVK med hjälp av en linjal och hur maskinen för assisterad andning fungerar i Kina.
Idag när jag stod utanför där vi bor på kvällningen kom en mycket mycket fattig kvinna fram till mig, stirrade på mig och räckte sedan fram sitt barn till mig... Jag blev så illa berörd att jag var tvungen att snabbt gå in.
- Hur hanterar man sånt?
Har nu äntligen repat mig helt från farsen i helgen. Den omgången tog knäcken på mig totalt. Har flera dagar i rad fått otäcka blodtrycksfall, där jag bara försvinner iväg och måste sätta mig snabbt för att inte svimma samtidigt som omvärlden snurrar och gungar. Darrig som ett asplöv och alldeles vit, som ett lakan i ansiktet. Hanna har flera gånger trott att jag varit nära förestående. Det är inte kul att se sig i spegeln när man ser, ja riktigt sjuk ut.
Undrar vad det är för elakingar som intagit min kropp? Men som sagt tror jag nu att jag har besegrat dem och dom är INTE välkomna hit. Nu håller jag emot med alla krafter jag har. Jag vill vara frisk mina 3 sista veckor i Kina!
Varför jag aldrig skulle lägga mig i en av patientsäng i Kina:
De använder tygmadrasser som aldrig byts, här talar vi om en intensivvårdsavdelning. Hela madrassen är fylld av stora fläckar av blod, avföring, urin och annat. Så när en ny patient kommer läggs bara ett rent lakan på madrassen som ju kan likställas med en agarplatta... Så om ni någon gång måste få vård i Kina är mitt tips följande: Lyft på lakanet!
Vårt nuvarande sjukhus
Hanna jobbar på
En kinesisk ambulans
Nu ska jag dricka upp mitt bark-te sen är de dags för bäddan i landet som aldrig håller tyst!
Glädjen är stor syster och bror !
De första 2 veckorna ska vi vara på en Intensivvårdsavdelning och de sista på veckorna Kardiologen på detta sjukhus som är specialicerat på tumörer, och vård av cancerpatienter. Det ska bli intressanta och givande 4 veckor!
Just nu har vi fullt upp med vår C-uppsats resterande tid av dagarna då vi ej befinner oss på sjukhuset. Så det kommer att bli ett par tuffa sista veckor, men det gör inget för nu har jag så mycket att se fram emot att jag i stort sett känner mig oövervinnerlig, vilket är ungefär raka motsatsen mot mitt hälsotillstånd över helgen då jag ett par gånger var övertygad om att min sista stund var kommen. Har nämligen tillbringat större delan av fredag, lördag & söndag på hemlighuset då jag på nytt lyckats med bedriften att bli förgiftad från topp till tå av något jag ätit som hade fruktansvärt elaka bakterier i sig!
Nåväl!
Nu kör vi!
ÄNTLIGEN
De senaste 6 veckorna har varit utmanande på många olika sätt. Har nu stigit upp i ottan varje dag i 12 veckor, och nu skulle jag behöva en lykta som Florence Nightingale när jag irrar iväg i mörkret mot sjukhuset på morgnarna... Vädret är inte trevligt alls. Idag har jag inhandlat ett par gosiga stövlar med ull i för att hålla mig varm medan regnet fullkomligen öser ner i äkta monsun stil...
Men jag ska inte klaga när vissa ligger på den iskalla marken utrustade med varken mat, ett tak eller en frisk kropp!
Men nu är praktiken på the second affiliated hospital of Kunming avklarad med omdömet:
"She finished her job perfectly everyday"
och jag känner mig lycklig över att jag klarade det! Nu återstår endast 4 veckor av praktik på the third hospital!
Efter praktiken belönade vi oss själva med en supergod lunch och höjde kroppstemperaturen med en irish coffe! Restaurangen var iskall som överallt. Hemma blir man ju varm emellanåt när man går in på bussen, i affären eller fiket. Här är alla fönster och dörrar öppna hela tiden. Jag tror det är för att de är rädda för bakterier och virus, men spotta, nysa och fräsa överallt det går an (!)
I onsdags var vi på middag hos vår tolk, en mycket trevlig tillställning. Hennes mamma & pappa hade lagat jättegod mat och pappan bjöd på hemmagjort vin som han slangade upp ur en stor glasbutelj. Farligt starkt när det blir "Gan Bei" (botten upp) hela tiden, för så fungerar det på kinesiska middagar. Säger du nej är du en mycket oartig typ! När pappan håller upp glaset måste du också skåla, sen dricka med god min! Det gäller att dricka mycket små klunkar och långsamt, för så fort glaset är tomt så fylls det på oavsett vad du säger... 
Här häller pappan upp av sitt egenhändigt tillverkade vin...
Såhär varmt är det inomhus... 
Mat... 
Våran kära tolk...
Varma kramar från ett för tillfället iskallt Kina
Lite bilder
Köldchock i Kunming
Jag har aldrig tidigare fått blåa läppar, eller desperat inhandlat ett par tjocka vantar och dragit på mig långkalsongerna vid 10 grader varmt.
Till saken hör att här är alla dörrar och fönster alltid öppna oavsett väderlek överallt, inklusive på sjukhuset nattetid. Går man in i en affär eller ett fik så är det samma temperatur inne som ute alltid!
Dagens fällda kommentar ur en stelfrusen kropp:
- Jag vill ha mer te NU, och varmt ska de va!
Helgen som var
Fredagen var som en skänk från ovan och glada i hågen traskade vi hem från sjukhuset. Kvällen spenderade vi på Papa John´s pizza tillsammans med vår nyfunna vän Martina från Finland. Där satt vi och redde ut diverse världsproblem och skrattade åt lustiga situationer som uppstått på grund av kommunikationsproblem i detta land...
Lördagen bar det av mot Jiuxiang, och vad var människa bör veta är att detta inte är ett lättrest land. Orsaken till att vi har kommit till alla de platser vi har besökt är generösa och omtänksamma kineser. Under fredagens plugg på vårt favoritcafé Charlie Brown bad vi servitrisen skriva upp "Jiuxiang" på kinesiska. Sedan frågade vi vår hyresvärd vilken buss som åker dit. Sedan bad vi en tredje person skriva upp "östra busstationen" på en lapp. Så på lördag morgon vinkar vi in en taxi visar lappen för taxichauffören som släpper av oss vid den östra busstationen. Vi går in i väntsalen och visar namnet "Jiuxiang" för biljettanten, och vips kommer 5 kineser och diskuterar vilt. En av personerna drar tag i armarna på oss och vi går bakom henne till en liten busstation en bra bit ifrån den vanliga och hon hjälper oss att köpa biljetter. Vi köper lite färdkost och hoppas att det är rätt buss när den trött hostar igång.
Man måste byta buss i Jiliang hade vi fått reda på. När vi hoppar av bussen där visar vi lappen med "Jiuxiang" på för en mycket gammal man med käpp, som raskt vänder sig om och pinnar på så snabbt han kan ( i snigelfart) cirka 1 km för att hjälpa två vilt främmande människor att hitta rätt buss!
Jag försöker återgälda tjänsten genom att ge farbrorn en påse med muffins, men han ler stort och äkta, skakar på huvudet och knuffar in oss i bussen. Den sista etappen på vår färd slingrade sig fram på mycket små och skraltiga grusvägar i cirka 2 timmar tillsammans med spottande bönder genom de fattigaste små byar där människor lever i den mest omänskliga misär ni kan tänka er.
Ett par gånger kände vi oss väldigt tveksamma på om detta kunde vara vägen till "Jiuxiang", men skam den som ger sig. Till slut kom vi fram och på Kinavis öppnade sig en helt ny värld där vi i stort sett trodde att den var slut...
Vi intog en snabb lunch på en liten restaurang med lokala delikatesser som larver och gräshoppor...
Med kartan i högsta hugg bar det iväg ner i underjorden och där fick jag se något av de vackraste naturscenarierna mina ögon nånsin har skådat:
Som vanligt gör bilderna tyvärr inte rättvisa åt verkligheten....
Nu återstår det endast 9 dagar tills jag får krama min storasyster & Mattias på Beijings flygplats! :-)
Jag har nu bara 4 veckor kvar i Kunming, som ni förstår så har nerräkningen börjat!
Dialog
H: Fy tusan
Jag: Vad är det?
H: Jamen kolla..
Jag: Vad?
H: Ett helt gäng med vitingar!
Som fula ankungens familj var svanar,
Som Mowgli trodde han var ett djur,
Som Hanna & Matilda trodde de var kineser...
Idag har jag lyckats med den stora bedriften att stuka (hoppas jaf) min tumme på det plana köksgolvet. Efter att jag stolt visat upp mina nya yogaskills på köksgolvet sitter jag ner och pratar med H när hon diskar. När jag sen ska resa mig upp sitter tummen fast i golvet på något vis och vrids under min kroppstyngd och det knakar ljudligt. Som en klubbad säl skriker jag att jag brutit tummen medan jag dör av skratt samtidigt. Nu är det inte så allvarligt att den är bruten, men den har svällt upp som en bulle som jäser och ser, ja rent ut sagt förjävlig ut!
Missmodet till trots knatade vi iväg till gymmet för ett yogapass. Men då Ashtanga "mästaren" idag höll i yogaklassen var alla platser redan paxade och vi fick dansa istället. Det var bra för koreografin var så svår att jag glömde smärtan i tummen, och förhoppningsvis fördelade sig svullnaden med hjälp av blodcirkulationen.
Hanna & Matildas klass
Ja, vi har ju faktiskt en alldeles egen klass hela det sista året av vår utbildning...
Här är några bilder från klassen idag när sitter på vårt favoritcafé "Charlie Brown" och snickrar på diskussionen i vår kära C-uppsats...
Bättre
Idag har jag varit på min första kinesiska lektion hos en privatlärare.. Han lär ut alla ord och fraser säger: Now talk, sen sitter han och skrattar för sig själv när man talar kinesiska. Hur skön som helst! Bestämd som tusan, sen har han en liten tavla han pekar på...
Det går ju framåt iallafall! :)
Just nu har vi myskväll med ansiktsmask, svensk musik och tända ljus.. Nu har vi bara en och en halv vecka kvar på det nuvarande sjukhuset! Så nästa fredag kommer jag att vandra ut från sjukhuset med ett stort leende på mina läppar! Ser fram emot en spännande sista praktikperiod på sjukhuset som är specialiserat på cancervård av äldre. Hoppas de handhar cytostatika på ett bättre vis än antibiotika!
På lördag ska vi äta lyxig hotellfrukost i det femstjärniga hotellet på 28:e våningen vägg i vägg till vårt lägenhetshotell, det är bara att ta hissen upp! Sedan är vi bjudna på middag hos vår tolk på lördag. På söndag ska vi ut på utflykt, det ser jag verkligen fram emot! Vi ska till Jiuxiang, som ligger cirka 9 mil utanför Kunming. Där finns det bland annat jättevackra grottor att utforska.
Vi tittade nyss på alla kort vi har tagit under vår tid här med början på Arlanda. Det har hänt så otroligt mycket spännande, roliga, ledsamma, konstiga, otroliga saker.. Så mycket vatten har aldrig flytit under broarna på så kort tid. Den här resan är inte bara en kroppslig utan även en själslig resa!
Mina känslor för Kina pendlar mellan ren kärlek och rent hat och hela registret däremellan....
The Headnurse har skänkt oss varsin kinesisk sjuksköterskehatt. Den kommer jag att vårda ömt!
Matförgiftning
Vad som orsakade det den här gången är en omöjlighet att säga då det finns så många olika saker att välja på!
Nej, man skulle allt ha stoppat in mer äckliga saker i munnen när man var liten, så hade jag kanske blivit lite mer härdad på bakterieflora-fronten!
Igår kväll kände jag mig så oerhört positiv, jag var otroligt laddad för att ta mig an den här veckan! Men under natten vaknade jag av att helvetet brutit lös...
Så dagen har jag tillbringat i sängen, medan resten av världen så checkt snurrar runt, runt, runt...
OJ VAD ja ser fram emot att slippa ha problem med magen när jag kommer hem! Jag har haft en konstant kärvande mage varje i 3 månader nu, varvat med matförgiftningar och olika former av magsjuka!
Ibland frågar jag mig om min mage någonsin kommer att återhämta sig från det här och bli normal igen!?
Jag blir så sänkt när inte hälsan är på topp. Vardagen blir liksom en kamp..... I Kina måste man ha sovit & ätit ordentligt för att orka med, och de dagar då det inte är så blir allt så sjukt mycket jobbigare!
En natts sömn på det här med förhoppning om att morgondagen blir en bättre dag!
Imorse
Vaknade jag av konstiga ljud utanför mitt fönster på 12 våningen.... Jag drar bort gardinen och utanför på andra sidan rutan finner jag en flinande kines öga mot öga, döm om min förvåning, ja ja gjorde nästan på mig. Det faller sig liksom inte naturligt att det ska vara någon utanför fönstret cirka 100 meter upp i luften! Men tänk ändå så mycket spännande & konstigt de lär få se där på andra sidan rutorna! Men nog är det tur ändå att jag inte blev fönsterputsare....
Nu har Hannas mamma varit här i lite mer än en vecka och ska åka hem imorgon, oj vad fort tiden går!
Just idag fungerar inte internet hemma och jag har satt mig på ett café där dom har internet. Det är så jobbigt när man måste beställa något fast man egentligen inte vill ha något, bara för att få använda intenet. Så nu sitter jag här redan mätt eftersom jag nyss ätit hemma med världens största fruktsallad som jag bara kommer smaka på. Fy tusan vilka I-landsproblem, för utanför på gatan finns det människor som inte ätit på flera dagar.
Ni vet hur vissa personer och bilder alltid kommer att finnas kvar. Bilden av en liten pojke på högst 8 år som ligger inpackad i plastpåsar för att inte frysa om natten när han sover på trottoaren. Sånt gör att jag tappar matlusten! Hjärtslitande...
Vill uppdatera er lite i min utveckling mot en mer kinesisk stil. Ibland blir jag rädd för mig själv!
* Jag har upptäckt att jag pratar oerhört mycket högre nu än innan jag kom hit
* Jag kastar saker på bordet eller golvet som jag inte gillar när jag äter
* Jag måste tänka för att kunna äta med kniv och gaffel
* Jag bryr mig inte om vad som ligger på tallriken. Antingen är det ätbart eller icke ätbart
* Jag tränger mig in i bussar och i köer
* Jag reflekterar inte längre över att kocken i köket står och röker och petar näsan när han lagar maten ja ska äta
* Jag bryr mig inte om jag ser två stycken stå och plocka löss på varandra
Ja gott folk, det börjar bli dags att åka tillbaka till civilisationen, innan jag når "the point of no return"
Hannas mamma tycker att vi har tappat all känsla för vad som är äckligt, och det är helt sant! Jag bryr mig inte om någonting längre! Stackaren har haft problem med att kunna äta här...
Igår var jag hemma hos två norska jäntor och firade att de klarat av sina tentor. Där var det folk från alla världens hörn. Korea, Vietnam, Sri Lanka, Israel, Sverige & Norge. Visst är det fantastiska hur alla kan ha kul tillsammans fast vi alla är från helt olika världar med helt olika språk! :-) 
Jag och två killar från Korea
Jag & en kille från Vietnam
Om ni bara visste hur mycket jag saknar er allihop!
Längtar tills jag får krama om er! :-)
Back on track
Idag på praktiken när min handledare använde samma nål två gånger frågade jag henne: Varför? Är du medveten om den stora infektionsrisken? Då fick jag svaret att om hon sticker in den snabbt igen i ett nytt blodkärl så gör det inget, bara det inte går för lång tid mellan det första och det nya insticket så är det ingen fara... och hon har läst 4 år på universitetet till sjuksköterska? Försökte förgäves förklara vad som händer när man gör så, men det gick inte in och fastnade där det skulle tyvärr!
När jag ska sätta dropp/ ge sprutor till en del barn rycker deras föräldrar undan dem och säger att de vägrar.. Då känner jag mig verkligen ledsen inombords. De tror mig liksom inte om någonting bara för att jag är vit.. Det är inte kul, inte någonstans! Men de flesta föräldrar låter mig iallafall göra mina kinesiska sjuksköterskesysslor...
Har nu uppdaterat mig lite vad gäller svininfluensesituationen här i Kunming och fått reda på följande: Flertalet personer har insjuknat i staden och jag kan säga att får jag inte svininfluensan under den här praktikperioden så kommer jag aldrig att få det. Barn med hög feber som har lunginflammationsliknande symptom som nyser, hostar och snorar rakt ut... Ja någon av dem har alldeles säkert svininfluensan. Jag trycker fast mitt munskydd extra hårt runt näsan och spritar mina händer frekvent med min medhavda handdesinfektion och hoppas på att jag har tur.
Det börjar bli kallare här i Kunming nu! Efter att ha vant mig vid 30 grader varmt är det kallt när graderna sjunker under 20 grader och det blåser snålt. Nu får jag ha tjocktröja och jacka. På dagarna är det ingen fara, det är nätterna som är jobbiga. Husen är inte isolerade här i Kina och det blir så kallt inomhus nattetid att det blir rått inomhus som när man tältar. Måste sova med dubbla täcken och ha långärmad tröja, varma mjukisbyxor, tjocka strumpor och ibland mössa på mig när jag sover. Har blivit tipsad om att köpa ett elektriskt värmetäcke, vilket jag snart måste införskaffa!
Jobbat med C-uppsatsen till förbannelse idag och det tar sig sa mordbrännaren!
Nu ska jag strax äta middag på västerländska gatan med Peggy, en jättegullig koreanska! :-)
Ta hand om er där hemma och kör/ gå/ cykla försiktigt i halkan så mina kollegor får ta det lugnt på jobbet! ;-)
Hörde att första snön kommit även i Örebro...
Stor kram och tack för stödet tjejer! :-)
Ensamhet, en sensation?
Ja, det kan man lugnt säga.... Hannas mamma är här på besök, jätteskojjigt med Sverigebesök :-) De båda har rest till Lijiang tills på lördag.
Det betyder att jag är ensam hemma i lägenheten och på praktiken.
Ensam med mig själv för första gången på 10 veckor!
Det låter kanske jättekonstigt, men det känns hur jobbigt som helst. Har blivit så van att ha människor runtomkring mig exakt hela tiden & överallt att jag nu har glömt hur det är att vara själv, känner mig helt plötsligt rädd för ensamheten och det har ALDRIG hänt förut, snarare tvärt om.
Ja, jag har nog aldrig någonsin känt mig så ensam! Det är rentav deprimerande. Nu måste jag hitta på saker de här dagarna för att de ska gå snabbt!
När man är ensam har man tid att tänka på saker man inte tänker på annars och förtränger...
Alla mina känslor jag har förnekat i 10 veckors tid kom plötsligt över mig och jag blev påmind om alla hemskheter jag har varit med om under tiden här och jag blev riktigt ledsen, rentav lite traumatiserad! Hemlängtan som sedan infann sig är inte att leka med!
Nu är det kämpigt här i kina! Måste tänka positivt.... 3 veckor tills Syster & Mattias kommer, sedan 3 till och jag åker härifrån!
Eftersom jag var ensam på praktiken idag fick jag ge alla sprutor och sätta alla dropp på alla stackars lidande barn själv, och jag hade ingen att reflektera över hemskheterna med...
Kan bara konstatera att ensam i Kina är ingen hit!, utan Hanna hade det här varit riktigt, riktigt svårt. Utan varandra vet jag inte om det här hade varit genomförbart...
Sedan sist jag bloggade har jag haft praktik, tränat, pluggat, lärt känna en rolig finska och hunnit med lite Halloweenfirande :-) 
Skriver mer när jag är back on track..
