Köldchock i Kunming
Löjligt men sant...
Jag har aldrig tidigare fått blåa läppar, eller desperat inhandlat ett par tjocka vantar och dragit på mig långkalsongerna vid 10 grader varmt.
Till saken hör att här är alla dörrar och fönster alltid öppna oavsett väderlek överallt, inklusive på sjukhuset nattetid. Går man in i en affär eller ett fik så är det samma temperatur inne som ute alltid!
Dagens fällda kommentar ur en stelfrusen kropp:
- Jag vill ha mer te NU, och varmt ska de va!
Helgen som var
Fredagen var som en skänk från ovan och glada i hågen traskade vi hem från sjukhuset. Kvällen spenderade vi på Papa John´s pizza tillsammans med vår nyfunna vän Martina från Finland. Där satt vi och redde ut diverse världsproblem och skrattade åt lustiga situationer som uppstått på grund av kommunikationsproblem i detta land...
Lördagen bar det av mot Jiuxiang, och vad var människa bör veta är att detta inte är ett lättrest land. Orsaken till att vi har kommit till alla de platser vi har besökt är generösa och omtänksamma kineser. Under fredagens plugg på vårt favoritcafé Charlie Brown bad vi servitrisen skriva upp "Jiuxiang" på kinesiska. Sedan frågade vi vår hyresvärd vilken buss som åker dit. Sedan bad vi en tredje person skriva upp "östra busstationen" på en lapp. Så på lördag morgon vinkar vi in en taxi visar lappen för taxichauffören som släpper av oss vid den östra busstationen. Vi går in i väntsalen och visar namnet "Jiuxiang" för biljettanten, och vips kommer 5 kineser och diskuterar vilt. En av personerna drar tag i armarna på oss och vi går bakom henne till en liten busstation en bra bit ifrån den vanliga och hon hjälper oss att köpa biljetter. Vi köper lite färdkost och hoppas att det är rätt buss när den trött hostar igång.
Man måste byta buss i Jiliang hade vi fått reda på. När vi hoppar av bussen där visar vi lappen med "Jiuxiang" på för en mycket gammal man med käpp, som raskt vänder sig om och pinnar på så snabbt han kan ( i snigelfart) cirka 1 km för att hjälpa två vilt främmande människor att hitta rätt buss!
Jag försöker återgälda tjänsten genom att ge farbrorn en påse med muffins, men han ler stort och äkta, skakar på huvudet och knuffar in oss i bussen. Den sista etappen på vår färd slingrade sig fram på mycket små och skraltiga grusvägar i cirka 2 timmar tillsammans med spottande bönder genom de fattigaste små byar där människor lever i den mest omänskliga misär ni kan tänka er.
Ett par gånger kände vi oss väldigt tveksamma på om detta kunde vara vägen till "Jiuxiang", men skam den som ger sig. Till slut kom vi fram och på Kinavis öppnade sig en helt ny värld där vi i stort sett trodde att den var slut...
Vi intog en snabb lunch på en liten restaurang med lokala delikatesser som larver och gräshoppor...
Med kartan i högsta hugg bar det iväg ner i underjorden och där fick jag se något av de vackraste naturscenarierna mina ögon nånsin har skådat:
Som vanligt gör bilderna tyvärr inte rättvisa åt verkligheten....
Nu återstår det endast 9 dagar tills jag får krama min storasyster & Mattias på Beijings flygplats! :-)
Jag har nu bara 4 veckor kvar i Kunming, som ni förstår så har nerräkningen börjat!
Jag har aldrig tidigare fått blåa läppar, eller desperat inhandlat ett par tjocka vantar och dragit på mig långkalsongerna vid 10 grader varmt.
Till saken hör att här är alla dörrar och fönster alltid öppna oavsett väderlek överallt, inklusive på sjukhuset nattetid. Går man in i en affär eller ett fik så är det samma temperatur inne som ute alltid!
Dagens fällda kommentar ur en stelfrusen kropp:
- Jag vill ha mer te NU, och varmt ska de va!
Helgen som var
Fredagen var som en skänk från ovan och glada i hågen traskade vi hem från sjukhuset. Kvällen spenderade vi på Papa John´s pizza tillsammans med vår nyfunna vän Martina från Finland. Där satt vi och redde ut diverse världsproblem och skrattade åt lustiga situationer som uppstått på grund av kommunikationsproblem i detta land...
Lördagen bar det av mot Jiuxiang, och vad var människa bör veta är att detta inte är ett lättrest land. Orsaken till att vi har kommit till alla de platser vi har besökt är generösa och omtänksamma kineser. Under fredagens plugg på vårt favoritcafé Charlie Brown bad vi servitrisen skriva upp "Jiuxiang" på kinesiska. Sedan frågade vi vår hyresvärd vilken buss som åker dit. Sedan bad vi en tredje person skriva upp "östra busstationen" på en lapp. Så på lördag morgon vinkar vi in en taxi visar lappen för taxichauffören som släpper av oss vid den östra busstationen. Vi går in i väntsalen och visar namnet "Jiuxiang" för biljettanten, och vips kommer 5 kineser och diskuterar vilt. En av personerna drar tag i armarna på oss och vi går bakom henne till en liten busstation en bra bit ifrån den vanliga och hon hjälper oss att köpa biljetter. Vi köper lite färdkost och hoppas att det är rätt buss när den trött hostar igång.
Man måste byta buss i Jiliang hade vi fått reda på. När vi hoppar av bussen där visar vi lappen med "Jiuxiang" på för en mycket gammal man med käpp, som raskt vänder sig om och pinnar på så snabbt han kan ( i snigelfart) cirka 1 km för att hjälpa två vilt främmande människor att hitta rätt buss!
Jag försöker återgälda tjänsten genom att ge farbrorn en påse med muffins, men han ler stort och äkta, skakar på huvudet och knuffar in oss i bussen. Den sista etappen på vår färd slingrade sig fram på mycket små och skraltiga grusvägar i cirka 2 timmar tillsammans med spottande bönder genom de fattigaste små byar där människor lever i den mest omänskliga misär ni kan tänka er.
Ett par gånger kände vi oss väldigt tveksamma på om detta kunde vara vägen till "Jiuxiang", men skam den som ger sig. Till slut kom vi fram och på Kinavis öppnade sig en helt ny värld där vi i stort sett trodde att den var slut...
Vi intog en snabb lunch på en liten restaurang med lokala delikatesser som larver och gräshoppor...
Med kartan i högsta hugg bar det iväg ner i underjorden och där fick jag se något av de vackraste naturscenarierna mina ögon nånsin har skådat:
Som vanligt gör bilderna tyvärr inte rättvisa åt verkligheten....
Nu återstår det endast 9 dagar tills jag får krama min storasyster & Mattias på Beijings flygplats! :-)
Jag har nu bara 4 veckor kvar i Kunming, som ni förstår så har nerräkningen börjat!
Kommentarer
Trackback
