Pliktetik
När man måste göra saker, eller är tvingad att göra saker som går emot alla ens principer, det är riktigt riktigt jobbigt...
Har idag varit på praktik som vanligt, och vår huvuduppgift under dagarna är att ta blodprover, ge injektioner och sätta dropp. Det är sorgligt att inte kunna kommunicera språkligt med barnen. Som tur är är barn hejjare på kroppsspråk, och dessutom hur ärliga som helst. Först pekar de och tittar på mig med stora ögon, sedan säger de att de tycker jag ser konstig ut, sen är det bra. Då är det rätt okomplicerat sedan.
Det är naturligtvis aldrig kul att vara tvungen att handla mer eller mindre som en kinesisk sjuksköterska, men jag har tyvärr inte många andra val, men jag gör verkligen mitt bästa för att iallafall försöka åstadkomma några förbättringar.
Vi ger iallafall bort klistermärken till barnen efter de har varit duktiga, och det uppskattas verkligen.
Jag hoppas att kineserna någon gång eventuellt förstår lekens betydelse för barnen, och deras behov av att vara medbestämmande och med på noterna, och att de dessutom har ett stort behov av att bearbeta alla traumatiska upplevelser OCH inte minst att det finns EMLA-kräm!
En sak som för mig är alldeles osannolik är sättet de handhar antibiotika på. För det första förvarar de all antibiotika under en säng i vilrummet där alla olika antibiotikaampuller ligger huller om buller i en typ av back, till saken hör också att om till exempel någons familjemedlem är sjuk hemma, då tar de helt sonika med sig en ampull hem och sprutar lite på måfå! Om ett barn är lite förkylt ja då kommer de in på en gång för att få sig ett dropp med antibiotika. Synen är att det hjälper mot allt!
De hanterar antibiotika oerhört vårdslöst....
Ja det är inte konstigt att resistensen i världen ökar........
Infusionsbehållarna återanvänds alltid. Det dras bara upp Na Cl ur en jättestor flaska till alla, alltid med samma spruta och kanyl som fördelas i de olika mindre flaskorna. Sedan mixas det och blandas det hejjvilt....
Det värsta jag nog hittills har bevittnat hygienmässigt är nog ändå när en sjuksköterska misslyckades med att sätta en infart i huvudet på en nyfödd bebis, och använde samma infart alla gångerna! En infart kostar 39 kr och familjen hade inte råd med en ny...
då var jag så frustrerad att jag skakade inombords! Ibland känns det som att jag är redo att ge bort alla pengar jag har...
En annan konstig sak var idag när vår översätterska blev törstig, då fick hon helt random en flaska med ren glukos, som hon punkterade membranet på med en uppdragningskanyl och sörplade i sig genom uppdragningskanylen...? Varför? Ok om hon hade hypoglykemi, men så var ju ej fallet.....
Jag slutar aldrig förvånas......
I brist på andra spännande bilder....
Fixar till en Halloween pumpa....
Här är resultatet.... Kram från Kina!
Sverige har något att lära...
För har ni någonsin sett en 80 åring göra såhär hemma....?Här i Kina är det en vanlig syn... Gamla tanter som kommer joggandes, gubbar som sitter på huk som små barn brukar göra. De gör garanterat de flesta yoga positioner bättre än någon svensk 20-åring. De är alldeles släta i ansiktet och ögonen lyser.
Att se så vitala äldre människor är helt fantastiskt, ja det är nästan ett under...
Om man skulle ställa en svensk 40 åring bredvid en kinesisk 40 åring så skulle den svenska personen antagligen se ungefär 10 år äldre ut....
-Har kineserna hittat källan till den eviga ungdomen? Demens existerar knappt... är det generna? Maten? Klimatet? Eller vad beror det på?
Kanske något av följande ändå.....
Om man går upp tidigt kan man se den äldre generationen spela badminton, bordtennis, göra tai-chi, spela kort, dansa, sjunga, eller bara gå omkring och gymnastisera...
Det finns också speciella parker där de gamla kan gnugga sig mot masserande "spolar", göra situps, eller använda andra roliga mojjänger för att röra på sig. Som en motsvarande lekpark, men för äldres behov av att röra på sig.
Äldreboenden existerar inte. Det är de anhörigas naturliga uppgift att ta hand om sina föräldrar på bästa sätt på ålderns höst...
I Sverige har ingen tid att ta hand om sina föräldrar, för det är inte deras uppgift tycker de. Dom som har tagit hand om en sedan man ut kom i vått och torrt... Om de har tur kommer barnen på besök när det är födelsedag, julafton, midsommar eller någon annan stor högtid, och solsken det är ett få förunnat lyx.....
Jag kan inte ens räkna de gånger jag hemma har sett små barn skratta åt en gammal dam som kommer knatande med rullatorn, de gånger kassörskan & alla som står i kön irriterat suckar högt när Agda med skakiga händer & dålig syn försöker få upp rätt antal sedlar ur plånboken, de gånger någon trängt sig förbi en farbror in i bussen eller låter en dörr fara igen mitt i ansiktet på en skruttig gubbe...
Nej, mer respekt för dom gamla i vårt avlånga land!!!
Den här helgen är en lugn helg för att samla krafterna till den kommande veckan. Imorse åt vi frukost på ett café där vi fick äta hur mycket pannkakor & dricka hur mycket kaffe vi ville för en billig peng.... Det var riktigt gott! :-)
Den 19 december
Jag saknar:
Leo
Min familj & vänner
Jobbet
Skolan
Frisk luft
Rent vatten
Normal hygienisk standard
God mat
Att inte bli uttittad och skrattad åt varje dag
Att kunna kommunicera
Mitt vanliga liv
Jag uppskattar den här resan och äventyret oerhört mycket varje dag, men allting har sina baksidor, och det är upp och ner här, precis som hemma! Men framförallt är varje dag här en stor känslomässig & fysisk utmaning och livet här kräver så sjukt mycket energi. Ibland blir jag lite matt....
Jag reser till Thailand den 19 december, spikat. Jag stannar där en vecka över jul och flyger hem den 26 december och landar på svensk mark igen den 27 december! :-)
Nästa fredag får vi Sverige besök, då kommer Hannas mamma på besök, det blir skoj! Snart
kommer min kära syster & Mattias hit också. Då reser jag till Beijing och möter upp dem för 2 dagar av shopping och upptäcktsfärder, och vi ska självklart sätta våra fotspår på muren också...
Jag har en ängels tålamod för det mesta men när en kines för 100 gången samma dag kommer mot dig och skriker HELLO och vinkar åt dig några centimeter från dig, samtidigt som hela gänget kommenterar hela dig hejjvilt, fnissar och ibland petar på dig och tar på dig, ja då sviker även mitt tålamod och jag orkar inte med ett stort leende säga hello och vinka tillbaks....
Tittar jag tillbaks så blir dom som tokiga, det är det.. det går inte att skydda sig, dom är ÖVERALLT. Vart jag än går.... Kan dom inte bara förstå att jag bara är en helt vanlig människa precis som dom, bara lite längre med annan ögonfärg och blondare hår!!!
En dag på sjukhuset i bilder....
Äta pizza med sked..?
Vissa småsaker får mig att fundera över hur kineserna tänker ibland. Beställde en take away pizza och när jag kommer hem och öppnar kartongen så har de lagt i två skedar... Nog för att jag är en alien här, men jag har ännu inte börjat äta pizza med sked...
Har funderat och kommit lite underfund med hur saker och ting möjligen kan fungera här, enligt mina egna erfarenheter...
Förmågan till reflektion både i det dagliga livet och på arbetsplatsen är en mycket inskränkt förmåga hos det kinesiska folket. Om det beror på deras odemokratiska uppfostran, eller att de aldrig fått tänka fria tankar i egna banor det vet jag inte. Vet bara att om jag frågar en kines frågan: Varför?
Då ser de alldeles förvirrade ut.
I Kina bara gör man. Antingen för att någon som bestämmer över dig har sagt till dig att du ska göra det. Eller för att "så har vi alltid gjort"
Hur ska ett land någonsin kunna förändras när förmågan till reflektion inte finns?
När större delen av befolkningen bokstavligen inte har den blekaste om vad som försiggår utanför rikets gränser, och när de dessutom är förbjudna att ta reda på det genom medierna.
Det finns så många ursäkter och förklaringar till allt. Förslag som "hur man eventuellt skulle kunna prova att göra på det här sättet" till kineserna rinner av dem som vatten på en gås...
Basargumentet är I DET HÄR LANDET GÖR VI SÅHÄR!
Att lära av varandra är nästan det viktigaste som finns. Jag tar in & jag anpassar mig.. Önskar bara att kineserna kunde ta in något av det man säger istället för att gå i försvar. Det är ju jätteintressant att diskutera olika lösningar på saker, och varför man gör som man gör!
Här inser man verkligen hur djupt rotad mitt synesätt och mina värderingar är. Att umgås med personer som har så olika värderingar får en verkligen att tänka på hur mycket sådant spelar roll för den personen man är!
Exempel...
När det finns en fin ven att sticka i på handen på en 6 årig gosse, varför ska man då välja att sticka i huvudet istället? Jo, det är för att "på vår avdelning är det bestämt att vi inte sticker utanför den här kvadraten" ( 1 kvadratcentimeter mitt på handryggen). Nej, istället brottar vi ner den stackars pojken, håller fast honom med järngrepp och sticker honom i huvudet upprepade gånger fast att det inte finns några fina kärl där...
Tänk om hon hade frågat sig själv: Finns det några andra lösningar? Istället för att bara acceptera, lyda och göra!
Så länge någon lyder så finns det alltid någon som bestämmer....
Nej, det är tröttsamt att se på när ingen tänker utan bara gör och gör och gör.....
Lustigt...
Jag står utanför en restaurang där vi precis har ätit kvällsmat & väntar på Hanna. Helt plötsligt känner jag att någon klappar mig på huvudet och stryker mig i håret, förvånad vänder jag mig om och där står en liten kinesisk man och plirar upp mot mig med huvudet lite på sned och ser finurlig ut, sedan lommar han långsamt iväg....
Bredvid mig satt två västerlänningar på uteserveringen och de frågar mig:
- Känner du honom?
Jag svarar:
- Hell no!
Vi alla tre brister ut i gapskratt...
Det är för härligt med dessa festliga tillägg i vardagen här i Kina...
Idag på praktiken drog the headnurse en dörr i huvudet på mig, jag har tagit blodprov på många små stackars barn (med handskar!) För igår tog vi upp den diskussionen med the headnurse och vi fick förklarat för oss att det är oartigt mot patienterna att använda handskar (men inte att ha munskydd, som de alltid har utan anledning! ) Iallafall försåg oss våran lilla sjuksköterska förvånansvärt med två par handskar var efter att avdelningen haft ett möte om detta. Det är antagligen orsaken till att the headnurse (av oss kallad häxan) inte sa hej till oss idag, och att jag fick en dörr i huvudet!
Imorgon ska vi få den stora äran att lära oss att sätta infarter i tinningen på bebisar tydligen...
C-uppsatsen går stadigt framåt, vi snickrar just nu på resultatet! Om ca två veckor får vi Sverigebesök av Hannas mamma, jag har lagt in en beställning på flourtabletter...
För alla er som någon gång undrat vart tegelstenarna kommer ifrån, här har ni svaret: 
Håller i dagarna på att planera min hemresa för fullt. Mina preliminära planer ser ut som så att den 25 december flyger jag till Thailand och stannar där till den 8 januari...
Stor kram på er!
När man trodde att den hygieniska standarden inte kunde sjunka lägre...
Den första dagen på praktiken fick mig att gråta...
Känner mig så otroligt äcklad!
Har en känsla av maktlöshet & förtvivlan, blandat med en känsla av en djup sympati...
Vi är nu på the second affiliated hospital i Kunming och gör praktik inom pediatrik. Allt från spädbarn till 14 åringar.
Då vi kom in på sjukhusområdet sjönk mitt mod ganska snabbt. Överallt sitter svårt sjuka människor och tigger mat och skriker av smärta. Ögonvitorna är gula av ikterus och de är så smala att jag kan se alla skelettdelar genom huden. Mammor sitter med sina apatiska barn på marken och håller i droppen med händerna eller har hängt upp dem i träden.
Efter att ha tagit oss upp för de 6 trapporna till barnavdelningen där vi ska vara nu i 5 veckor slår en stank mot oss som inte kan beskrivas med ord. Golven är fulla med urin och avföring. Barn skriker så högt och äkta att mina ögon fylldes med tårar. I ett rum ligger ett barn och bokstavligen vrålar och vrider sig i smärtor, medan en mormor sitter bredvid alldeles tom i blicken och man vet att döden är en vardag för människor här.
Barnen sitt er på rad, sedan kommer sjuksköterskorna och bryskt rycker till sig handen på barnen och borrar in en infart medan barnet skriker och tårarna sprutar. Väggarna, taket och golven är alldeles bruna och har ett lager av något man inte kan tyda vad det är.
Barnen med diarré sköter sina behov på golvet, bredvid sker provtagning, samtidigt som en annan sitter och äter bredvid.
Efter en kort rundtur fick vi gå in i "labbet" slå oss ner på varsin stol. Efter en stund stormade "the headnurse" in och när hon kommer flyger alla upp från sina stolar i rädsla. Hon förklarade (med en chenglish-tolk) i skrikton att hon likställde oss med sina kinesiska studenter och allt hon förväntade sig av oss. Ge mediciner, ta blodprover, ge injektioner. Det känns inte kul att utföra i en miljö som kan likställas med en soptipp, utan handskar, handsprit och barnsjukdomar jag inte är vaccinerad mot! Hon föreslog dessutom att vi borde lära oss kinesiska snabbt så att vi kan kommunicera...
Jag vägrar att ge en patient som jag inte vet har för sjukdom en medicin som jag inte vet vad det är och har för verkan, eller kan kontrollera ordinationen eller identiteten!
Känner mig så illa berörd att jag inte ens vill gå dit imorgon. Det kommer att krävas styrka för att ta mig igenom dessa 5 veckor av misär och lidande!
Gud vare med mig!
Xishuangbanna
Banna har samma klimat som Thailand, mindre befolkning som är skönt avslappnade och naturen är tropisk regnskog...
Första dagen hyrde vi cyklar & tog en tur på ett par mil ut på landsbygden bland minoritetsfolkens byar. Mycket fattiga människor som lever i värre än misär och tjänar sina pengar genom att odla ris & majs. Många av de människor vi har mött på denna resan har ALDRIG sett en vit människa. Det är inget turistställe så vi har verkligen fått uppleva det genuina gamla Kina, fram till 1950 hade stället ingen kontakt med omvärlden.
En vän från USA kände en kille som bott i "Mangla" (20 mil från Banna) i hela sitt liv & talade flytande engelska, han var vår guide vår andra dag på resan. Vi hoppade på bussen som blev en skumpig resa bland höns, hundar, jordbruksredskap & spottande kinesiska bönder. När vi anlände till Mangla mötte guiden upp oss och det blev en till bussfärd upp mot bergen, och lift med moppar ytterligare ett par km genom bananodlingar, annanasodlingar & gummiträd.
Det visade sig att vägen vi skulle ha åkt upp till vattenfallet som var vårt huvudmål hade regnat bort några dagar tidigare, så vi fick bege oss till fots genom regnskogen. Såg flera ormar och andra djur på vägen upp. Syrsorna spelade öronbedövande och massor med fjärilar & sländor fyllde luften som luktade så otroligt gott efter alla avgaser i Kunming. Massa vackra blommor och växter överallt. För att komma till vattenfallet fick vi klättra, hoppa på stenar & krypa, men det var helt klart värt det när vi kom fram. Då började det regna & solen lyste in genom trädkronorna och det blev magiskt vackert!
Den tredje dagen åkte vi till ett naturreservat för vilda elefanter. Där såg vi också gula små apor som ja gullade med, ormar, ödlor och Kinas största fjärilshus.
Den fjärde dagen slappade vi, tog massage och vandrade runt i en botanisk trädgård...
Nu är vi tillbaka i Kunming med nya krafter inför praktiken på det nya sjukhuset som börjar imorgon! Hoppas på en handledare som är bra på engelska & en intressantare period än de sista 2 vi hade på gyn.
Bilder från det bedårande vackra Banna:
God mat
Gatan vi bodde på
Risodlare
Frukost på G 
Män tillhörande Dai-folket på väg hem från arbetet i djungeln
I Elefantreservatet, vi fick lov att gå på broar för att det finns vilda tigrar och elefanter...
Har börjat med elefantavel, här är mina finaste 2 avkommor ;-)
Lägger upp lite fler bilder på facebook......
Då blev jag rörd...
Beyonce sjunger "Halo" till en sjuk liten flicka live...
Imorgon förmiddag flyger vi till Xishuangbanna och kommer att vara där och runt det området fram tills på lördag då vi flyger tillbaka hem till Kunming!
Kommer att befinna mig i djungeln och på små avlägsna platser, så jag kommer antagligen att vara oanträffbar dessa dagar...
Skriver när jag kommit hem från resan igen!
Fattig men lycklig
Igår kväll var jag och Hanna inbjudna till mid autumn middag hemma hos en kinesisk tjej som gör sin master i Thailand och är riktigt duktig på engelska. Vi har träffat henne i sammanlagt ca 3 timmar. Det var en mycket speciell tillställning hemma hos hennes familj som består av hennes man som är polis och hennes mamma & pappa som alla bor tillsammans. De är en mycket fattig familj som bor i en liten lägenhet tillsammans, de har inte ens en dusch! Inför att vi skulle komma hade de handlat hem allt av det "finaste" och pappan i familjen var alldeles till sig av glädjen att få bjuda oss på middag. Så vi kom hem till dom och då stid mamman och lagade mat för fullt. Vi fick sätta oss runt ett bord hemma i deras lilla kök och middagen började naturligtvis med "Gan Bei" som betyder: Botten upp! I Kina är traditionen att man skålar i stort sett var och varannan minut och om man inte dricker är man oartig, och så fort glaset är tomt så fylls det på! När pappan skålar måste man skåla tillbaks!
Så jag blev lite rund under sulorna innan middagen var över. (Gäller även polisen som traskade iväg till sitt nattskift efter middagen)
Vi skojjade och skrattade och hade jättetrevligt och alla frågade massor om Sverige och vi jämförde våra kulturer och skrattade åt varandras språkmissförstånd hela tiden! Som till exempel när polisen sa "chicken" istället för "cheers"...
När middagen var över var det dags för mooncake och frukt! Som jag i mitt tidigare inlägg berättat är jag inte så förtjust i denna kaka, men det var bara att le-tugga-svälja...
När vi skulle gå hem gick vi ut alla tillsammans och tittade på månen som symboliserar familjen här i Kina! och de deklarerade glatt att vi nu var en del av deras familj!
Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på att människor som dessa existerar, tänk om alla var lite mer så...
Människor som bjuder bort det finaste dom har utan att blinka.
som ger utan att de har.
som behandlar en främling som en familjemedlem.
som skrattar fast de inte äger mycket.
som ler mot en från hjärtat.
En skylt på sjukhusområdet..--> Förbjudet att spela trumpet!??
Den här skylten är typiskt Kina.. Har otaliga kort på såna här konstiga skyltar!
Vädertemperaturen håller i sig, ligger runt 25-30 + om dagarna! Saknar er därhemma!
Grattis Kina på nationaldagen!
Idag är det Kinas nationaldag, nyss svävade en vacker ljuslykta förbi mitt fönster på 12:e våningen...
Jag har hållit mig inomhus så mycket som möjligt för att undslippa att armbåga mig fram bland alla människor som fyller alla gator och torg. Har snickrat på C-uppsatsen hela dagen...
Första praktikperioden är nu avklarad och vi är nu lediga till den 12 otkober. Den sista dagen på praktiken gjorde vi ett besök på en avdelning med bara traditionell kinesisk medicin, hur intressant som helst. Har köpt två böcker. En om kinesisk massage och en om kinesisk medicin!
I första rummet botades det insomnia med hjälp av akupunkturnålar på olika ställen på huvudet som hade sladdar kopplade till en apparat som skickade ut elektricitet i varje nål.
I ett annat rum kunde man rätta till diverse kroppsdelar som var snea eller stela. En "sele" som kopplas fast under hakan och runt skallen gör ett ordentligt ryck medan man sitter fastspänd i en stol, blev lite sugen på att prova men ja är inte sne eller stel någonstans för tillfället.
I ännu ett annat rum träffade jag en helt fantastisk människa. En man på ca 50 år, helt blind som kunde flera språk flytande, visste massor om hela världen och var massör, akupunktör och chiropraktor. Att inte kunna se men ändå vara så välutbildad, duktig och lycklig... Helt fantastiskt!
På onsdag flyger vi till Xishuangbanna, ska bli jättekul! Måste inhandla en djungel-outfit, så jag kan skydda mig från alla malariamyggor bara!
Den 27 november får jag besök av Sara & Mattias, det ska bli så himla kul! Då blir det Beijing i ett par dagar med shopping och gå på kinesiska muren, sedan flyger vi tillbaka till Kunming och de stannar här ett par dagar innan de åker till Thailand. Jag kan tyvärr inte följa med på grund av min praktik. Men jag kommer att mellanlanda i Thailand och eventuellt Hainan innan jag reser hem mot Sverige sedan!
Nu ska jag & Hanna kolla på lite svensk webb-TV, om det fungerar vill säga!
Vill bara delge er den här ganska privata, men ack så komiska informationen:
På 5 veckor har vi gjort slut på cirka 70 toapappersrullar... Så ni kan sjävla tänka er resten!
Lite bilder:
Här botas insomnia..
Här är vi, still standing efter alla sjukdomar & krämpor :-)Dagens konstaterande är: Det är inte lätt att vara så långt borta från den man älskar.....
