tildisgoeschina

Imorgon gör vi vår sista dag på obstetrikavdelningen, det har varit en rolig vecka. Vi har bland annat lärt oss babymassage.

Idag har jag varit och tagit en röntgenbild på min tand, det var en speciell upplevelse. Vår sjuksköterska fixade en guide som skulle följa med oss till tandsjukhuset, en kille som naturligtvis inte pratade engelska. Han verkade livrädd för oss, men han kunde ju iallafall tala kinesiska det hade liksom inte fungerat annars. När vi kom dit fick vi gå in i ett jättestort rum med konstiga apparater i. Jag fick ställa mig och bita på en gul plastkrok som först hissades upp till min långa längd, sedan gick Hanna, tandläkaren och guiden ut och jag var ensam kvar i det stora rummet och då helt plötsligt visade det sig att denna apparaten levde, för plötsligt började den låta och två antenner kom ut från ingenstans och sögs fast mot mina tinningar samtidigt som jag stod där med ett röntgenskynke på mig och bet i denna gula plastkrok, och naturligtvis fann jag situationen så konstig att jag först började fnissa, sedan byggdes det komiska i situationen upp mer och mer och tårarna rann ner för mina kinder av att jag försökte kväva mitt gapskratt! Det var hemskt, var tvungen att tänka mycket bistra tankar för att klara denna manövern.

Imorgon ska det ske, den stora tandutdragningen! Känner mig inte så taggad...men om tandvärken går över så är det verkligen värt all sveda och värk!

Jag och Hanna har nu börjat lära känna lite människor här i Kunming. Ibland är det så himla skönt att få träffa icke kineser. Bara det att kunna hålla ett normalt samtal utan kommunikationsproblem. De flesta som befinner sig i Kina för att studera gör det för att lära sig kinesiska. Det är mycket bra för oss eftersom dom kan hjälpa oss med diverse viktiga saker här som att berätta vart vi vill åka med taxin...

Min och Hannas konversation när det var lunchdags i en not so fresh matsal vi äter i på sjukhuset:

- Nämen titta, vi får det fina bordet idag
-Vad roligt! (ett skabbigt bord med blandad kompott matrester på)
-Jag sätter mig här (Stolens dyna är lös och jag ramlar nästan på golvet utan reaktion)
- Mm, vilken god mat det är idag (Vi vet inte vad vi äter)
- Total tystnad och vi börjar äta den sjukt starka maten som inte är stark längre med våra träpinnar och sitter och kastar saker vi inte gillar på bordet (!) PRECIS SOM KINESER...
- Vi ger våra matrester till han där!
- Vilken bra idé! ( Vi krafsar ihop våra matrester och gör en mycket fattig hungrig man glad)

Ibland på kvällarna när vi pratar om vad vi har varit med om på en dag slutar det ofta med att vi skrattar tills vi gråter för det är så sjukt hur snabbt man anpassar sig. " Wherever I lay my hat that´s home..."

Tänk er om vi kommer hem som två busar utan hyffs och fason talandes alldeles för högt med fula frisyrer spottandes överallt!


Nu lite bilder...





 Mitt vackra leende i genomskärning




 Här masserar jag en liten goding (observera dekalen i bakgrunden)




 Såhär flyter dom små krabaterna omkring




 Såhär packas alla bebisar in i små paket




 Jag, Hanna och en glad pappa!



 Hela gänget, våran handledare längst till vänster!



 Bebissängar