tildisgoeschina

För en vecka sedan tog jag min väska & flög till Peking där jag mötte upp Sara & Mattias. Det var en så underbar känsla att få träffas igen. Och tänk det kändes precis som att det var igår vi sågs. I denna otroliga stad har vi vandrat på den kinsesiska muren, ätit Peking anka, vandrat runt i den förbjudna staden och på himmleska fridens torg och inte minst SHOPPAT loss totalt! Alla dessa upplevelse kan beskrivas med ett ord: Mäktigt!
Jag rekommenderar alla starkt att besöka Peking för oförglömliga upplevelser och galen shopping. Frågan nu är bara hur jag ska få med mig allt hem till Sverige. 20 kg är ju trots allt inte så mycket! Efter 3 dagar i Peking flög  vi tillbaka hem till Kunming där vi har varit på SPA, fått massage, gjort sightseeing och ätit god mat!
Sara&Mattias åkte imorse til Thailand, dit jag också styr kosan om 13 dagar...

Praktiken
Våra 2 veckor på intensivvårdsavdelningen är över och den senaste veckan har vi tillbringat dagarna i olika operationssalar där jag har sett många olika operationer. Bland annat resektion av lungor, resektion av skeletttumörer, hysterektomi, bukoperationer, resektion av bröstcancer, halstumörer och coloncancer. Mycket intressant. Men framförallt chockande. För i Kina är ju som bekant allt annorlunda!

Första gången vi gick in i en operationssal trodde jag inte mina ögon!

Av hela tiden här i Kina har jag aldrig blivit så chockad.

Vi fick inte ens byta skor innan vi gick in i operationssalen. I varje operationssal finns minst 3 patienter samtidigt, för effektivitetens (?) skull. Det innebär att en narkossköterka har ansvar för 3 patienter samtidigt under pågående operationer. En patient sövs & intuberas  medan de andra patienterna ligger och tittar på, kan ni förstå hur ångestfyllt, och inte blir det bättre av att patienterna som är i samma sal och väntar på sin operation ligger på sina britsar och även ser på när operationen på patienten bredvid påbörjas, det vill säga till exempel när buken på patienten som ligger på operationsbordet inte längre än 2 meter bort öppnas. Det är så SJUKT!
Första gången jag gick in i en operationssalen förstod jag att det skulle bli annorlunda då slussar in till OP salen inte existerar, det är svängdörrar och människor går in och ut precis som dom vill. Vi kommer in och en fumlig kirurg håller på att sätta en arteriell infart. Utan handskar. Han misslyckades flertalet gånger och efter första försöket stoppade han blodflödet med sitt pekfinger också utan handskar. Helt blodig om händerna använder han samma infart och gör nya insticksförsök minst 3 gånger. Han stoppade bara in kanylen i plastkateterslangen igen, även det utan handskar. Trodde jag skulle smälla av!

I OP salen finns inget luftutsug så det innebär att röken från den elektriska skalpellen ligger som en dimma i salen och stanken därav är ingen höjdare. Att kirurgerna upphör med pågående operation för att ta kort på mig & Hanna med sina mobiltelefoner är också något av en rysare.

Vad kan jag säga mer än att: Operera er aldrig i Kina!

När jag gick från praktiken kändes det som att jag hade någon slags slags skyldighet att låta världen veta vad som försiggår i operationssalarn här, men vad ska jag göra?

Ovanstående är bara en bråkdel av vad jag skulle kunna berätta...


Tiden i Kina börjar lida mot sitt slut och det känns otroligt skönt. Jag känner mig rätt sliten faktiskt...
13 dagar kvar, varav 10 praktikdagar.
Går runt och ler för mig själv, för känslan av att jag har klarat av detta äventyr, det är äkta lycka!


Avrundar mer en lustig sak. I Kina kastar man inte ris på brudparen, man kastar solrosfrön!




 På väg upp på muren!


Nu kommer jag snart hem! :)